Äventyr utan ond bråd död

Något om boken "Högplatåns guld" som jag gav ut år 2000. 


Detta  är en äventyrsberättelse –  utan ond bråd död eller andra uppenbara våldsamheter.
Den skildrar inget våld – även om det anas och verkligen finns som ett ofrånkomligt tema – eftersom våldet i sig är fullkomligt ointressant för mig. Det som är intressant är människans utveckling och livsgåtan.
Den är en kärlekshsitoria från första stavelsen till den sista – men mer eller mindre utan uppenbara kärlekspar, erotik, svartsjuka och trånsjuk längtan.
Detta är också  en berättelse där skönheten får framträda som viktig och möjlig genom personerna i berättelsen och deras förmåga att skapa och upprätthålla den.
Det finns en viss uppfattning om människans utveckling att den går i spiraler. Den här berättelsen kanske kan ses som en del av sådan spiral.
Den börjar på sätt och vis ingenstans och slutar heller inte.
Den är bortom tiden eller har kanske sin egen tid. Eller tider.

Bokens bilder, miljöer, personer, tycks ibland sakna verklig anknytning till vad vi brukar kalla ”den vanliga verkligheten.” De har kommit till mig, presenterat sig, envisats med att vilja bli beskrivna men inte kunnat förklara sig. Deras existens i fantasin skulle vara förklaring nog, tycktes de mena. De har uppenbarat sig för mig ”inifrån”.
I grunden börjar jag förstå, att dessa gestalter, deras skeenden och miljöer visar på något mänskligt, men som vi ofta inte vågar eller förmår ha kontakt med, eftersom vi tror att vi måste något annat. Vi tror att vi måste vara realistiska, tjäna pengar, ha den rätta tron, vara vetenskapliga, dyrka Den enda guden, ha ett yrke, ställa upp för vänner och familj eller vad det vara må.
Handlingen är på ett sätt inte det viktiga i boken, inte heller personteckningen. Skeendet och bilderna är det viktiga. Trådarna kan tyckas korsa varandra på ett obegripligt sätt, ibland utan verkligt sammanhang. Men sammanhanget ligger i själva bilderna, och hur de avlöser varandra.
Jag är inte ens riktigt säker på att berättelsen tilldrar sig på den här planeten som vi kallar jorden. Jag tror inte det. Kanske den tilldrar sig i en dimension som tillhör jorden, men som vi vanligtvis inte uppfattar med våra fem sinnen. Inte ens med det sjätte sinnet. Kanske.
I de samhällen som skildras, förekommer inga kungalängder, regeringar eller andra politiska hierarkier. Detta för att de presenterat sig för mig just så. Utan någon styrande klass. Varelserna/individerna styr sig själva i enligt med givna villkor – liksom Tride i berättelsen styr sitt skepp längs kusten eller sin egen vandring genom skogen.

Det finns också en uppfattning om människans andliga utveckling, som menar att vi från början uppträdde i eteriska kroppar som alltmer förtätades till de fysiska kroppar vi föds med i dag. Enligt den uppfattninen utvecklas vi andligt genom kontakten med materien. Vi sas. passerar den för att utvecklas, etiskt och i vårt medvetande.

Varje kväll, i solnedgången, far skeppet förbi