Hos nunnorna i Tilokpur

Människan är också en andlig varelse. Någonstans måste denna varelse finna sin plats.
I klostren kan skapas utrymmen för människans andliga dimension. Vi behöver sådana utrymmen. Vad vi däremot inte behöver är dogmatisk religiositet.
 

”Silverträdet badar i ljus. Stammen är av silver. Kronan prunkar.”

 



Grönt silar ljuset in i det vitkalkade rummet där jag bor, och gröna är ramarna kring det stora fönstret som vetter mot trädet vid branten mot söder.
Djupt därunder slingrar vägen mellan Dharamsala och Pathankot. Jag kan se hur den löper utmed berväggarna, österut, mot bron över ravinen.
Genom ett litet fönster  kan jag också se bort mot den breda trappgatan där den sluttar upp mot hindutemplet ovanför det gamla sikh-palatsets bassänger, dit kvinnor ännu kommer med sina krukor, hinkar och dunkar, som de oftast bär på huvudet, för att hämta vatten.
Från klostret, som ligger på höjden åt väster – åt solnedgången till – ser jag hur nunnorna, varja morgon och kväll, kommer vandrande med sina hinkar.
Detta är Tilokpur, 1000 meter över havet i Himachal Pradesh, Norra Indien. Det är juni, det är sommar och fruktansvärt hett.

Vid branten utanför mitt fönster växer ett träd. Dess kraftiga rötter går i dagen och har sprängt det cementfundament, som gjutits kring stammen. En knagglig stig löper förbi trädet. Där vandrar människor förbi upp från stora vägen nere vid floden, eller ned från byn. När de nått fram till trädet slår de sig ned inunder det för att hämta andan och låta den vida kronan skugga dem en stund. Där ser jag apor som gungar i grenarna och fjärilar fladdra, medan små papegojor, lika gröna som bladen, flyger ut och in mellan grenarna.
Trädet är en fikonart med körsbärsstora frukter. Hela kronan är översållad av dem. Just nu, innan de skall mogna och bli blå, är de röda. Aporna frossar.
En gammal man går förbi. Han är mager och brun, och hans smala fötter är instuckna i enkla tofflor. Det är en mycket indisk man som vandrar där, gammelmanstrött och stödd mot sin knotiga stav. Över sin vita kurta bär han en beige ylleväst med små knappar. Runt höfterna har han det indiska ländklädet för män, ett vitt stycke bomullstyg. På huvudet bär han en vit turban.
Han är en senig och mager patriark, på väg från sin by mot stora vägen och han går där med den indiska kulturens tradition i hela sin gestalt, och säkert har han fyllt dess mått. Hans kläder kan se fattiga ut för ett västerländskt öga, men jag ser på västen och turbanen, liksom på hans hållning och gång, att han är av hög kast.
Han har sörjt för sin familj, han har fostrat sina söner till det indiska patriarkatets ansvar, och han har sökt de bästa tänkbara män till sina döttrar, som han försett med den nödvändiga hemgiften. Han har ansvarat för sin del av jorden i sin by. Han har visat gästfrihet mot främlingar, och om han själv varit gäst, har han iakttagit de oskrivna förhållningsreglerna. Säkert upplever han sig som en del av Moder Indien, som fött och fostrat honom och nu vandrar han ned, stödd mot sin stav, till landsvägens asfalt, där den löper längs bergsväggen. Vart är han på väg? Till Kotla, för att sköta om familjens affärer?

På höjden sjunger nunnorna. I soluppgång och solnedgång ljuder deras stämmor från de enkla klosterbyggnaderna på den sandiga gårdsplanen, omgiven av stup och himmel. Längre bort gnistrar snöklädda toppar, och på närmare håll reser sig de grönklädda branternas väldiga kammar. I denna otillgänglighet rör sig människor och djur under dygnets alla vakna timmar.
Här lever ett trettio-tal nunnor i en egenartad gemenskap, styrd av en man, som kallas Karmapa. (Moder-fader.) Abedissan kallas Syster Karma Hosey. Med sina milda, bruna ögon och sin lågmälda stämma gör hon ett mjukt och behagligt intryck.
Inneslutna i skalet av patriarkal tradition, hur skall kvinnor bli fria?
Här lever trettio nunnor. De lägger sig på knä för Herren Buddha. I deras tempel fyller den förgyllda buddha-bilden fondväggen vid altaret.


När jag står i dörren ser jag henne sitta där: kvinnan iförd himlens krona och i god kontakt med jorden. Lugnt vilande sitter hon med benen i kors, i den ställning som kallas lotus-ställningen.
De säger ”han”. De säger: ”Lord Buddha”. De säger inte: ”Lady Buddha.”

Jag samtalar med några nunnoar i Karma Hoseys lilla rum i bostadslängans övervåning. Hon sitter på sin bädd, som är täckt av en vackert mönstrad handknuten matta. Rummet är prydligt dekorerat, och varje sak i det lilla utrymmet har sin givna plats. På de vitkalkade väggarna lyser färgrika bilder av buddhistiska helgon, omramade av symboliska ornament. Småleende och snabbt viskar hon fram vad hon har att säga på tibetanska, medan Pema, hennes tolk, översätter. Med händerna i knät och milda bruna ögon verkar hon nästan blyg.
-Varför säger ni Lord Buddha? Ni skall inte kalla henne han. Ni skall kalla henne hon!
Nunnorna skrattar.
Jag frågar om de tycker att det är någon skillnad mellan munkar och nunnor.
-Munkarna har det besvärligare. De måste resa till alla möjliga ställen för att undervisa.
-Undervisar inte ni?
-Nej. Vi reser ibland till de större klostren för att lära oss.
-Av vem?
-Av de mycket stora lamorna.
-Är ni inte stora lamor?
-Vi är bara nunnor.
-Varför undervisar ni inte?
-Vi har inte samma möjligheter som munkarna. Vi får inte lära oss lika mycket som de.
-Varför inte det?
-Vi är kvinnor.
-Har kvinnor i Tibet inte samma möjligheter som män?
-Nej.
-Varför finner ni er i det?
På den frågan får jag inte något svar, men de berättar om en tysk kvinna som besökt dem och haft samma slags frågor som jag!


Under dagen sitter nunnorna i två rader mittemot varandra och reciterar ur sina meditationsböcker. Från tidig gryning till solnedgång sitter de där.

I det enkla kökets murade spis flammar, dagen lång, en eld. Där tillagar nunnorna sin mat. Alltid glada, alltid på gott humör, alltid fyllda av optimism och energi.

 

Människorna i byn anser sig välsignade av att ha "helgon" i sin närhet! 

kolla också:

bilder från Himalaya! (länk)







 

Nunna arbetar i köket

Nunnor får hjälp av en by-bo med att utveckla planteringarna utanför

templet.  

 

 Läs också följande text på engelska:

An Occurance

The following is an exerpt which gives some sense of how hard it is for Buddhist nuns to survive: It was taken from an article written by a well known American Buddhist meditation teacher about a conference held in Dharamsala, India, of Buddhist maditation teachers from all over the world, some years ago.


    "The first woman to speak, Sylvia Wetzel, is a Vipassana teacher from Germany. She said, "Your Holiness, and all the lamas who are sitting around, I would like to teach you a new meditation, a visualisation," which took quite a lot of Chutzpah, a lot of nerve, to start with. So we all kind of looked at her!
Then she said, "I'd like you to imagine this big hall in this Dalai Lama's palace where we are meeting, with a big golden Buddha. When you enter you see that the Buddha is female, and that all these gorgeous paintings on the wall are not the bodhisattvas and buddhas from the past that you know, but they are all in female bodies. then you look in front of you, and sitting there is the Fourteenth Dakini Dalai Lama, who is a woman - who always, in fourteen lifetimes, takes the body of a woman in order to express most skillfully wisdom and compassion on the earth. Then the Fourtennth Dakini Dalai Lama starts to teach: 'The Buddha she said this' and 'the Buddha she said that:' It's all in Terms of she', but we mean to include you men too when we say 'she'."
By now the lama's faces were looking a little funny. 'And we welcome you to our monasteries, if you would sit in the back and don't mind helping with the cooking and cleaning.' I would have gone to India just to see their faces. It was wonderful.

This was followed by a beautiful Tibetan-trained english Tibetan nun who had spent twelve years in a cave on the border of Tibet. A very holy woman. She spoke about how difficult it was for women who came there to follow the invitation of the Buddha to live a great life of simplicity and to be a shining example, in a meterialistic world, that our happiness comes from our heart and not what we possess. The Dalai Lama loved her descriptions - he loves monks and nuns. Then she said; "Let me tell you how really difficult it is, Your Holiness. We get no support, and there's no respect. Women have to be secretaries, and cook and clean, and no one will feed us nuns."

By the time she was finisched, the Dalai Lama put his head in his hands, and he wept. He said: "I had no idea it was so, so difficult for you. I will make changes. What do you want?" Then a third nun was sitting there: "Well, Your Holiness, we have a list. We want a nunnery for women; we want a training program; we want a change of the rules at council:"
He said, "I will do all of this." He started writing them down. His response was very, very moving: He said, " I don't care if we make one more Buddhist in the world. What matters is compassion; and what matters is that every being on this earth discover that at the heart of Buddha nature is kindness which we can offer to one another. This is all that matters."

hämtat från:

www.greentara.de/tara.htm