I Dharamsala, utdrag ut min bok "Andlighet, en kunskapsresa."

I Dharamsala, Indien

Undervisningen  (ur Andlighet, en kunskapsresa, av Annakarin Svedberg) 

Tibetanska biblioteket i Dharamsala

Sittkuddar är utlagda på golvet och rummet, stort som en skolsal, är fyllt av folk. Regnet forsar mot de höga fönstren och stämmorna ljuder med tillförsäkrande styrka. Jag har precis hunnit fram innan lektionen skall börja.

Alla sjunger med i den inledande hälsningscermonin.

Namo Gurubya -

Vi hälsar läraren, vi hälsar buddha, vi hälsar undervisningen, vi hälsar samhörigheten.

Längst fram sitter en lama på en hög tron som är ornamenterad och prydd med symboler. Bredvid honom står en annan lama, båda i samma slags vinröda yllemantel. Längst fram sitter en rad nunnor, också i sådana vinröda yllekläder.Sången är monoton och melodisk. Samma skönt klingande fras upprepas tre gånger. Sedan följer en beskrivning: 

Här är det dyrbara hjulet, här är den dyrbara juvelen, här är den dyrbara drottningen, här är den dyrbara tjänaren. Här är skönhetens gudinna, här är girlandernas gudinna, här är sångernas gudinna. Här är solen. Här är månen. Här är  alla dyrbarheters parasoll. Ta emot och visa medkänsla när jag erbjuder dig detta för allt levandes skull!

Jag har valt en kurs i buddhistisk filosofi och meditation. Dagens ämne handlar om bodhisattvan.

När vi är färdiga med den inledande recitationen följer lamans utläggning.

Laman predikar godhet, tålamod, medkänsla. Sådan är bodhisattvans väg. Det finns olika grader av bodhisattva-skap, förklarar han. Inom de enklare graderna hjälper bodhisattvan andra att överleva, räddar deras liv, ger mat och kläder. Den högre gradens bodhisatva  skänker läran, något som dock är få förunnat. Innan vi kan tänka oss nå därhän, måste vi först ha tillbragt många liv på den lägre bodhisattvans plan.

De som lyssnar är till stor del västerlänningar.  Alla sitter vi på kudddarna med benen i kors, många håller ögonen slutna. Utanför fortsätter regnet att flöda och forsar utmed fönstren.

Året är 1978, och Dalai Lama har väl knappast ens hunnit bli påtänkt till Nobels fredspris. Kina kontrollerar Tibet, och Tzering och Pasang vill inte ha röda fönsterramar på sin nya restaurang, eftersom rött är kommunismens färg. De vill att ramarna skall vara gröna, som är kompisen Dalai Lamas färg. alltså Hans Helighets.

Själv är jag också övertygad om Kinas brutalitet. Däremot är jag knappast övertygad om Dalai Lamas helighet. Eller hans skenhelighet. Uppmärksamheten kring honom har ännu inte tagit sig de överdrivna proportioner som de började göra efter att han tilldelats Nobels fredspris. Ännu vistas han i sitt palats högt uppe på en platå ovanför Dharamsala. Visst funderar jag. Någonting står inte rätt till heller i den tibetanska diasporan.

Inom den tibetanska administrationen arbetar en handfull flyktingar för ett fritt Tibet. Väggarna i kontoret är prydda med affischer där de  beklagar sitt öde: ”Tibetanerna har blivit utkastade ur sitt land, och världen blundar.”

Behagfullt enkel reser sig Dalai Lamas palats högt över landskapet. Tzering pekade ut det för mig vid mitt första besök här.  Dess gröna färg och eleganta utformning syns långt över dalens många mil. Grönt är också vindens färg och trädens färg. Det är den gröna Taras färg, gudinne-gestalten, vars kropp ”lyser som göklarna i bergens skrevor,” enligt traditionens hyllningar.

”Det är Han Helighets palats,” sa Tzering, stolt. Han, som knappast hade tillgång till dagsljus i sin lilla resturang där han arbetade varje dag.

Där jag sitter på den lilla mattan och lyssnar till lamans predikan  finner jag den, enkelt uttryckt, urtrist. Orden travar mekaniskt ut ur denna undervisande lamas läppar. Tolken översätter, lika mekaniskt. Om det här är sättet som han skänker läran på, betackar jag mig för alla tiders bodhisattvaskap.

Det är som att den sanna inspirationen ännu ligger kvar under trädet på slätten i Bodh Gaya.

Jag skulle ju också kunna gapskratta inför detta tiggeri på hög nivå, detta utsökta snömos. Vi sitter här, rika dumma utlänningar, möjligtvis den lägre gradens bodhisattvas som kan förbättra vår plats i andens hierarki genom att skänka pengar till dessa upplysta av en högre grad!

Vem betalar till exempel dessa stora och ljusa lokaler med sina eleganta utsmyckningar, skulpturer och målningar? Utan ekonomisk insats vore de inte här, för sådan är tillvaron. Jag misstänker att det måste vara några av den lägre gradens bodhisattvor som står för kostnaderna. Och undrar om inte de unga västerlänningarna på kuddarna har renare hjärtan och uppriktigare ambitioner än den rödklädda munken på den gula tronen.

När lektionen är över har det också slutat regna, och jag går med lätta steg hem till den nepalesiska änkans hus, där jag gärna sitter på verandan och lyssnar när hönorna kacklar.



 

Blommande träd i Dharamsala